Efter förra veckans handledarmöte samlade jag mitt lilla garde på VA för ett krismöte. Det tog oss (jag, Yanhua och James) inte lång tid att komma fram till att december kommer bli KAOS. För varje insikt vi fick om hur hårt vi sitter så skrattade vi mer och mer så tårarna spruta. Enda utvägen för mig att styra upp det här är att rucka på lite regler och halvera antalet råttor. De senaste dagarna har varit mycket fokus på skrivandet. Känner mig ganska nöjd men det är alltid svårt att skiva en bad ass diskussion utan resultat. Ett lass med råttor kommer nästa vecka och då ska James sätta skalpellen i dem och operera i mega speed. Sedan får jag kela med dem några dagar så de inte blir trilska när väl microdialysen ska köras. En arg råtta är aldrig skoj….framförallt inte när det BITS! Sedan får vi bara hålla tummarna att min baby HPLC känner för att samarbeta annars skjuter jag mig själv (eller åtminstone gråter frustrationens tårar).
Förra veckan, över Thanksgiving, hade jag Lisa och Anna här i lägenheten. De var inte så sugna på att bo på det hotellet de hade bokat eftersom de hade bed buggs så de crashade här istället. De lämnade massa snask som tack och detta gottar jag mig fortfarande i.
Jag har även fått nya roomies (som Lisa redan träffat i ett mindre påklätt tillstånd). Först var det en överklassbrud från England men för varje dag som går så flyttar det in en ny….så nu är de tre. De har sådan där skön överklass dialekt, fnittrar istället för garvar, vet inte hur man tar ut soporna (eller för den delen hur man slänger sopor i soptunnan), tycker NY är mörkt, läskigt, skitigt och allting ligger så långt bort och maten är äcklig….MEN trots dessa små skavanker så är de faktiskt riktigt trevliga. Och eftersom jag blir ett miffo om jag är för mycket själv så räddar de min psykiska hälsa med sin närvaro.
Men nu till min lilla semester i ”semestern”-Minnesota. Vistelsen varade från onsdag till söndag….trodde jag. Upptäckte på bussen på väg till La Guardia att jag hade bokat fel flight hem och att jag skulle åka lördagen istället för söndagen och då MISSA NOAHS KONSERT! Detta gick inte för sig så jag bokade om min flight på plats i Minneapolis. Blundade, drog kortet och släppte det. En rimlig syn på sina utgifter…och sen hamnar man i lyxfällan. ”Svenskan som ville leva the american dream på CSN”. I Minnesota var det kallt och fruktansvärt likt Sverige. Jag är van med 30-40 grader och sjuk luftfuktighet men nu var det -10 och isigt regn. Lyckades hinna med många familjeaktiviteter på den minnesotiska landsbygden. Han även med att få träffa Noahs tjocka släkt och blev invigd i deras Thanskgivingtraditioner. Mycket mat och mycket Bonka (tärningsspel). Väl tillbaka i Minneapolis hanns det med sushi, häng, zoo, träffa Mia, konsert och mycket skratt. Känns helt fantastiskt att jag har så fina släktingar här i staterna. Kände mig riktigt amerikansk när även JAG kunde åka och hälsa på släkten under Thanksgiving. Säger bara, MYCKET KÄRLEK!
En annan liten miss jag insett (förutom fel flight hem)är att jag inte anmält mig till min egen examensfest. Kunde ju vara kul att gå på den! Det ordnar sig alltid men jag känner mig lite vimsig. Vardagslivet i Sverige börjar nog hinna ikapp. Sedan gjorde jag ännu en miss och glömde min svenska telefon i Worthington. Det har resulterat i att jag försover mig eftersom alarmet på min amerikanska telefon inte är att lita på.
Några insikter:
Jag har börjat kalla NY för the city….Så trooooooo.
Jag har blivit mer aggressiv och mindre svennebanan i vardagens små konflikter. NY style helt enkelt.
Jag ska aldrig forska igen. Tar för mycket tid och energi. Men jag är glad att jag insett det. Nu kan jag stryka det från potentiella framtida jobb-listan.
Dumplings är gott förutom i Kina.
Japp, två och en halv vecka kvar. Inom mig rasar ett känslokrig.
